victoriaairotciv

Jag kniper hårt ihop mina ögon samtidigt som jag känner den starka, frätande
smaken av galla stiga i min hals. Mina sinnen är på helspänn och plågas tills jag är på
kanten av vansinne. Mina ögon tåras och tårarna blandas med svett.
Smaken av galla sitter kvar i munnen, det spelar ingen roll hur
mycket jag än sväljer. Mina ögon utsätts för ett tryck som om jag var tusen
meter under havsytan.  Känslan av att jag inte kan röra mig sprider sig i min kropp,
panik. Lukten av rädsla. Rösterna som kallar i mina öron och hänger kvar. De där kvävda,
stilla och tysta ropen. Smärta. Smärta som inte finns.
Smärta som inte syns. Smärta som inte är fysisk.
Det är så den känns.

Hör du dem? Mina tysta och svaga rop på hjälp. Mina förtvivlade ögon,
kan du se dem? Kan du känna det?
Greppet som jag håller om dina armar, greppet med iskalla fingrar och naglar som
borrar sig in i din vackra hy. Känner du lukten?
Av mina känslor, starka, nya, hårda och frätande.
Känner du trycket av tusen meter vatten?
Känner du?